Något som är unikt i Torkilstöten är de kvartär-
geologiska spåren efter den mer än 10 000 år gamla
Ljunganissjön.








 


Strandvallarna smälter fram på Torkilstötens sydsida. Vallarna är bland
de mäktigaste i sitt slag i svenska fjällkedjan.  









        








































Enligt SGU:s meddelande 125 skall man kunna se upp till tio olika
strandnivåer på Torkilstöten. På bilden kan åtta nivåer urskiljas.














Pilgrimsleden går längs en strandvall på Gröndörrstötens sydsida, strax efter
uppstigningen från Öjön. Öjön ligger bakom fotografen.





 

 

Hem»



Torkilstöten - en av södra fjällvärldens rikaste botaniska lokaler»

Torkilstötens fornlämningar» 

Torkilstötens "Klimatarkiv"»


Kartskiss över Ljunganissjöns
förmodade största utbredning
över Torkilstöten och Ljung-
dalen»



I sommarkvällssolens skuggor fram-
träder strandvallarna tydligt på
Torkilstötens sluttning.


Strandvallarna på Torkilstötens sydsida
sedda uppifrån Stötliden. Observera
liftstolparna i bildens nedre del. 


Strandvallar vid Vargtjärnstötens sydspets
ovanför Postvallen, inte långt från Torkil-
stöten.


Strandvallar längs med Grönfjällets
sida mellan Skärvagsån och Öjön.




Strandlinjen går som ett obevuxet band
genom skogsmarken. Bandet utgörs av
djupa lager av framspolad kullersten.

 


Den allra mäktigaste strandvallen på Torkil-
stöten ligger nästan överst av vallarna och är
helt plan och helt vågrät. Den ligger som en
långsträckt fotbollsplan tvärs över fjällsidan;
 torr och fin med kortvuxet gräs och en del fina fjällblommor.

 

 




 Källor:

         Sveriges Geologiska Undersökning
         Avhandlingar och uppsatser nr 45
         av Jan Lundqvist

         Sveriges Geologiska undersökning
         Rapporter och meddelanden 125
         av Terje H. Bargel, Robert Lagerbäck
         och Keijo Nenonen

 

Spår efter issjöar vid Torkilstöten

De mäktiga terrasserna på Torkilstötens sydsida är strandvallar som skapades av issjöar som låg i Ljungandalen i slutskedet av istiden.

De översta strandvallarna ligger på höjdnivån ca 950 m.ö.h. och syns
mycket tydligt - främst vid den övre delen av liftanläggningen och österut
längs bergssidan.
Det kan förefalla obegripligt hur strandlinjer kan förekomma så långt upp på en bergssida. Fenomenet issjöar är emellertid ett väl utforskat ämne.

Längs hela den östra sidan av svenska fjällkedjan låg serier av upp-
dämda issjöar. Den mest kända - och bäst dokumenterade - är den s.k.
Centraljämtska issjön som en gång täckte Storsjöbygden vid Öster-
sund och vidare upp mot norska gränsen. Söderut från Ljungdalen låg bla. "Mittåissjön", "Servissjön" och "Ljusnanissjöarna".

Det issjökomplex som en gång täckte Torkilstöten och Ljungdalen brukar benämnas "Ljunganissjöarna". Issjön bildades i en uppdämning mellan fjällens östsida och isproppar som stängde av Ljungandalen österut.

Inlandsisen var som tunnast över fjällkedjans högsta kammar och när 
klimatet förbättrades smälte fjälltopparna tidigt fram och isen  "knäcktes" längs med fjällkedjans östsida. Denna knäck-zon gick rakt över Ljungdalen och benämns "isdelaren". Öster om isdelaren rörde sig isen österut och avsmälte. Väster om isdelaren rörde sig isen istället mot atlanten. Det var mellan dessa ismassor (och de framsmälta fjällen) som stora mängder smältvatten samlades och bildade issjöar.

Strandvallarna på Torkilstötens sydsida hör till de mäktigaste och mest
välutvecklade i den svenska fjällkedjan. De översta vallarna har ålders-
bestämts till istidens allra tidigaste avsmältningsskede (de har t.o.m. befunnits vara överraskande gamla; 13000 - 16000 år). 

Sjöns vattenyta har under lång tid varierat beroende på dämningsläget, men i huvudsak har sjöns vattenyta sänkts i etapper i takt med att vattenmassorna brutit igenom isfördämningarna. I de tidiga skedena, när sjön var flera hundra meter djup, avvattnades den troligen västerut förbi Helagsmassivet. Under en kortare period bedöms den även ha tappats på vatten söderut - först över Flatruet, därefter öster om Ruändan direkt ner i Särvissjökomplexet.

I takt med att sjöns nivå sänktes stängdes allt fler passpunkter väster- och söderut. Istället avvattnades nu sjön mot nordöst längs Oviksfjällens syd- och östsida. Där finns mycket mäktiga spår av den isälv som bildades. Slutligen blev själva Ljungandalen isfri och sjön kunde bryta igenom i den nuvarande älvdalen varefter sjön snabbt försvann.

Man kan se serier av strandvallar under varandra, och dessa visar hur
sjön etappvis har sänkts till allt lägre nivåer. Med lite god vilja kan upp
till tio olika nivåer urskiljas på Torkilstötens sydsida.

Strandvallar har naturligtvis utvecklats även på andra ställen längs sjöns
stränder. I de högre skedena utbredde sig sjön även över Skärkdalen och fina strandvallar kan ses på tex Grönfjällets östsida. Själva pilgrims
leden går faktiskt längs en lättvandrad och välutvecklad strandvall i passet väster om Öjön (N. Gröndörrsstötens sydsida).

Vargtjärnstötens sydspets är en annan punkt där fina strandvallar utvecklats. Inom Torkilstötens samfällighets område finns tydliga platåer på lite lägre höjd, tex i björkskogen ovanför kvarteret Björken, som kan misstänkas vara strandvallar. Likaså en del av de platåer som gamla "Gula spåret" följer nedanför kvarteret Rönnen.
Norrut - på Dunsjöfjällets sydsida - är inte strandvallarna lika tydliga, men kan likväl urskiljas på sina ställen. Tydligare är de tex i Husvålen-området ovanför Ljungdalens by.

Utöver spår av issjöar är Torkilstöten och Ljungdalsfjällen fulla av alla möjliga spår av inlandsisens avsmältning. Åsar, många slags morän-formationer, dödisgropar och erosionsrännor. För den som är intres-serad kan avsmältningsförloppet på sina håll avläsas som ur en
öppen bok.